”Varje människa har sin egen sanning.” Detta sägs med övertygelsens spänning.
Men när så många sanningar samtidigt står, Riskerar då inte alla att tappa sitt spår?
Så, är det då verkligen sant och visst? Eller byggs den idé upp – för att falla till sist?
I dag är det populärt att påstå att varje människa har sin egen sanning. Det låter tilltalande, eftersom det ger oss en känsla av självbestämmande och frihet.
Men här uppstår en motsägelse: Om alla har sin egen sanning, betyder det att motsägande påståenden skulle vara lika giltiga. Kan något både vara och inte vara sant samtidigt?
Då ersätts sanningen av våra egna upplevelser. Mitt och ditt eget omdöme blir den yttersta måttstocken för vad som är rätt och fel – enbart utifrån känslor och övertygelser, även om dessa skulle skada oss eller andra. Vad hindrar mig eller dig från att rättfärdiga brott, om det inte finns en absolut sanning?
Vi ser redan konsekvenserna av detta tänkande. Personlig frihet har blivit så absolut att den går ut över samhällets stabilitet. Vem kan då avgöra vad som är rätt och fel? Om alla sanningar är lika giltiga – hur kan du och jag ens orientera oss i världen?
Och just detta leder oss till den avgörande frågan: Vilken absolut sanning bevisar sig vara en effektiv måttstock som förmår vägleda ditt och mitt liv rättfärdig och sanningsenligt?
Lämna ett svar